”Jag ger mina målningar titlar i form av ordlekar, sentenser och aforismer.

Titlarna är ledtrådar in i målningarna, vidare till de inre landskapen. En biljett till en resa och med olika referenser och fantasi resa som förhoppningsvis aldrig tar slut. Urartning, Sambandet, Upptåg, Kon, Förödande, Tillväxt. Om jag förstått mig själv så målar jag aforismer. Om inte, så målar jag ändå.”

Den unge Frank Björklund blev konstnär mest av en slump. Vid ett tillfälle i livet befann han sig i Turkiet när det blev en militärkupp. Han blev då så negativt inställd till det militära att han inte ville göra värnplikt.

Valet föll istället på Ålsta folkhögskola i Fränsta.

Frank Björklunds debuterade som utställare i Östersund 1985.
De första målningarna vittnade om hans förtjusning i den belgiske surrealisten René Magritte, som blev den stora idolen. Björklund ansåg dock att han var en ganska klantig konstnär, då var Dalí bättre som målare.
Han däremot kunde hålla sig vaken i två, tre dygn för att kunna se dimmigt, men
det är inget för mig menar Björklund. Björklunds surrealistiska och humoristiska bilder kan inte jämföras med någon annan svensk konstnär. Möjligen känner han en viss frändskap med GAN, den svenske surrealisten, Gösta Adrian Nilsson, som idag räknas till våra allra största konstnärer från nittonhundratalet.

Numera är Björklund en så tekniskt virtuos att han kan måla som en Caravaggio.
Tyger, skuggor och ljus, ytor av alla slag.

Länge bodde han i Stockholmstrakten men numera är han stationerad med familjen i Ystad. Han läser massor av böcker i alla möjliga genrer, ”det fyller på idéförrådet”, när han vill koppla av spelar han hårdrock.

I ungdomen var han proffsmusiker i USA.